1 mars 2024


Australiens förre utrikesminister Alexander Downer beskrev för några år sedan Nauru som den värsta platsen han besökt. Landet har få turiser. Själv blev jag inbjuden till landets enda radiostation. Att en turist kom på besök var så ovanligt att det blev en riksnyhet.
Det är ett av världens minsta länder. En liten ö på 21 km² i Stilla havet som det tar 20 minuter att åka runt, och då är ändå maxhastigheten i landet 40 km/h. Ön ligger mittemellan Australien och Hawaii, precis söder om ekvatorn. Det går ett flyg i veckan från Brisbane i Australien, och detta är i stort sätt det enda sättet att komma till Nauru på.

Det finns några mindre önationer i Stilla havet som också flyger dit en gång i veckan, men dessa är mindre tillförlitliga. Jag bokade en flygbiljett från Honiara i Salomonöarna, för att ett par veckor innan avresan bli informerad om att man inte längre flyger från Salomonöarna.

Det var inte flygbolaget “Vårt flygbolag” (Our Airline) som kontaktade mig, utan det var först när jag ringde dem för att verifiera att resan verkligen skulle avgå som de berättade att man hade avbokat alla flyg från Salomonöarna tre månader tidigare. Ifall jag inte hade ringt så hade jag varit strandsatt i Honiara.

Men jag antar att detta är en del av charmen när man besöker platser som Nauru. Det är rörigt, märkligt, oorganiserat och konstigt. Man åker inte hit på semester. Man åker hit för att man vill se något annorlunda, och Nauru är verkligen annorlunda.

Nauru är det enda landet i Oceanien som kräver visum. Normalt försöker länderna kring Stilla havet att attrahera turister, men Nauru gör allt man kan för att göra det så besvärligt som möjligt.

De som inte har visum nekas inresa. För att få visum måste man först boka och betala en flygresa till Nauru, samt boka boende på ett av landets få hotell. Dessa är ofta fullbokade, men inte av turister. Här bor gästarbetare och personer som flygs in för att åtgärda något som är trasigt. Alla gästarbetare jag pratade med ville härifrån så snabbt som möjligt. De fick alla bra betalt för att vara här, och ingen förstod varför någon frivilligt skulle vilja åka hit. Ännu mindre betalade pengar för att åka hit.

Jag började planera min resa till Nauru för ungefär åtta år sedan. Jag upptäckte landet av en slump, och undrade då varför jag aldrig hade funderat på att besöka det innan. Jag började läsa på om landet, och desto mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag.

Under 70- och 80-talet var Nauru ett av världens rikaste länder. Deras inkomster kom från öns stora tillgångar av fosfat. När fosfaten tog slut rasade ekonomin, och Nauru har på trettio år gått från att vara ett av världens rikaste länder till ett av världens fattigaste. Statens totala skuld beräknades 2007 till omkring en miljard amerikanska dollar, vilket är ungefär 2 500 gånger så mycket som landets BNP. Pengarna är slut, och 80 procent av ön är numera helt förstörd efter utvinningen av fosfat.

 

Landets välstånd gjorde att invånarna tidigare fick det mesta gratis, utan att behöva arbeta. Detta har ironiskt nog skapat stora hälsoproblem, och Nauru är idag världens fetaste nation. 95% av befolkningen är överviktiga och drygt 80% av dem är feta. Var tredje person i landet har diabetes, och 60% av befolkningen har typ 2 diabetes vid 60 års ålder.

Vad händer med ett land och dess befolkning som på så kort tid gått från ett av världens rikaste till ett av världens fattigaste? Detta fascinerade mig.

AUSTRALIEN 2004

Våren 2004 besöker jag Air Naurus kontor i Melbourne, Australien. Jag tar hissen upp till våning 49 i Nauru House, och går in på kontoret. Det finns endast en person på kontoret.

– Hej, jag vill åka till Nauru, säger jag.
– Ehh. Nauru? Jag tror att du nog menar någon annan plats, svarar kvinnan vänligt.
– Inte alls, svarar jag. Ingen plats är som Nauru. Det tar 20 minuter att åka runt hela landet säger jag leende.
Nu förstår kvinnan att jag faktiskt menar Nauru.
– Vad ska du göra i Nauru?
– Jag ska åka på semester. Nauru verkar fantastastiskt.

Det var uppebart att ingen åkte till Nauru på semester. Men hon insåg samtidigt att jag menade allvar och att det faktiskt var samma Nauru vi pratade om. Hon gav mig all information hon hade, och det verkade vara första gången hon hade träffat någon som var så glad över att få åka till Nauru.

Kort efter mitt besök gick flygbolaget Air Nauru i konkurs, och skyskrapan Nauru House – som en gång var den högsta i Melbourne – såldes. I praktiken gick hela Nauru i konkurs 2004, och australiska tjänstemän tog över ansvaret för landets finanser. All flygförbindelse med landet upphörde, och jag lade mina resplaner gällande Nauru på is.

FIJI 2005

I mars 2005 blev jag strandsatt i Fijis huvudstad Suva, efter att flygplanet som skulle flyga mig till Tuvalu hade gått sönder. Detta gav mig möjligheten att leta upp Naurus enda konsultat. Det låg på sjunde våningen i ett hus på McArthur Street i centrala Suva. Jag hade inte planerat besöket, men eftersom jag ändå var på plats så varför inte.

På konsulatet informerade man mig om att jag behövde visum för att besöka Nauru, och för att få detta behövde jag endast boka ett rum på något av landets två hotell. Men dessa var fullbokade. Inte bara idag, imorgon och nästa vecka. De var fullbokade i flera år framöver.

– Jaa, inte av turister förstås, skrattade kvinnan på konsulatet, utan av gästarbetare.

Nauru hade vid den här tidpunkren nämligen börjat användas som flyktingförläggning. Australien skickade sina flyktingar till Nauru då man inte längre ansåg sig ha någon plats för dem i Australien. Två flyktingförläggningar byggdes på ön. Nauru hade inte heller någon plats, men de behövde pengarna.

Inga hotellrum, inget visum och tveksamheter om det ens fanns något flygbolag som flög till Nauru gjorde att mina resplaner gällande landet var fortsatt oförändrade.

SALOMONÖARNA 2012

Australien har lagt ner sina två flyktingförläggningar i Nauru. Ekonomin i landet är på bottennivå och arbetslösheten rapporteras nu ligga på 90%. Men det finns numera både flygförbindelse och hotellrum.

Efter det lokala flygbolagets konkurs gav Taiwan bort ett flygplan till Nauru. Som tack erkände Nauru landet Taiwan som en suverän stat i FN. Business as usual.

Jag befann mig på Honiaras flygplats med en flygbiljett till Nauru, och en ytterligare flygbiljett till Australien. Flyget till Nauru från Salomonöarna hade avbokats, och istället var jag nu på väg till Brisbane där det om tolv timmar skulle avgå ett flyg till Nauru. Åtminstone var detta vad som hade utlovats.

Visum ska ta en vecka att få ifall man betalt för sin flygbiljett och har ett hotellrum bokat. Två veckor senare hade jag fortfarande inte fått något visum, men efter ytterligare påminnelser hade jag nu både visum och flygbiljett.

I teorin skulle jag befinna mig i Nauru om mindre än ett dygn. I praktiken hade jag ingen aning om vad som väntade. Jag höll tummarna för att allt skulle gå bra.

NAURU 2012

Att Nauru var litet visste jag. Men när jag ser ön från flygplansfönstret så reagerar jag ändå över hur liten ön är. Under en mikrosekund undrar jag över ifall det är en holme utanför Nauru jag ser, men jag vet att det inte finns några öar, atoller eller holmar i närheten. Den närmaste ön ligger 300 km bort.

I boken Island States kan man läsa; “Tourism is not a major contributor to the economy because there is little to see or do.” Landets turistbyrå har en webbplats som inte har uppdaterats på fem år. Mina förväntningar på Nauru är skyhöga.

Flygplatsen har tre reklamaffischer. Två av dem är för landets två hotell. De innehåller varsin logotyp. Inga bilder. Ingen övrig information. Jag är fascinerad.

Passkontrollanten tar mitt pass. Han säger att jag får tillbaka mitt pass imorgon. Jag är så uppspelt att jag knappt uppfattar vart jag ska hämta upp passet. De övriga i kön blir oroliga när de inser att de inte kommer att få tillbaka sitt pass, men jag hade redan läst på nätet att de skulle ta mitt pass.

Jag hade bokat rum på Menen, som är det regeringsägda hotellet och anses vara det bästa i landet. Hotellet hade lovat att hämta upp mig, och utanför flygplatsen fanns en buss som körde de inbokade gästerna till hotellet. Menen ligger ungefär tre kilometer från flygplatsen, och på vägen dit tittade jag nyfiket på alla husen längs vägen. De var fallfärdiga och nergångna.

Det finns inga taxibilar i landet, men hotellet hade sagt att man skulle försöka hitta en hyrbil åt mig. Jag hade informerat Menen om att jag inte ville bo på bottenvåningen, utan att jag ville ha något av rummen som var en våning upp. Jag ville ha möjligheten att se havet från rummet. Men väl framme vid Menen blir jag tilldelad bottenvåningen av en otrevlig och oentusiastisk person som säger sig ha arbetat hela natten. Luftkonditioneringen på rummet jag var tilldelad hade gått sönder, så jag fick rummet på bottenvåningen. Något jag ändå föredrog ifall det andra saknade luftkonditionering. Detta trots att jag visste att rummen på bottenvåningen troligen besöktes flitigt av kackerlacker. Senare skulle jag prata med personer som berättade hur de inte bara hade kackerlackor på rummet, utan att rummet även saknade luftkonditionering. Jag var uppenbarligen lyckligt lottad.

Rummen en våning upp kostade – med aktuell växlingskurs – cirka 1100 kronor per natt, medan de på bottenvåningen kostade 850 kronor per natt. Det fanns även en svit, och den kostade cirka 1900 kronor. Jag upptäckte att en av sviterna var ledig och bokade den. Det var trots allt inte varje dag man var i Nauru. Efteråt var jag glad att jag hade uppgraderat. Jag hade inget behov av någon svit, men jag uppskattade att sitta på balkongen vid havet på kvällen och njuta av vågorna. Jag hade havsutsikt, lufkonditionering och inga kackerlacker.

Jag frågade i receptionen hur det hade gått med hyrbilen, och hotellpersonalen såg plötsligt bekrymrad ut. Bensinen var slut i landet.
– Så det finns ingen bil att hyra?
– Jo, bilar kan du hyra. Men det finns ingen som har bensin i landet just nu.

Hotellet hade innan avresan informerat mig om att de skulle ringa runt bland privatpersoner och fråga dem ifall någon av dem ville hyra ut sin bil. Det var så det fungerade i Nauru. Att hyra en bil kostade drygt 600 kronor per dygn + bensin. Men bensinen var slut i landet, och vägarna var tomma på bilar.

– Det finns ett företag till som jag inte ringt ännu. Jag kan försöka ringa dem, sa kvinnan som precis kommit till hotellet, och som var betydligt trevligare än personen som tog emot mig när jag checkade in.

Ingen svarade i telefonen, men klockan var bara åtta på morgonen. De kanske inte hade öppnat ännu. Jag var egentligen mer förvånad över att det fanns ett företag i Nauru som hyrde ut bilar, och ännu mer förvånad över att de inte hade ringt dem först. Eller kanske inte. Inget var direkt logiskt på Nauru, och att de ringde företaget sist var väl just precis vad man kunde vänta sig.

Jag gick tillbaka till min svit. Njöt av vågorna utanför och undrade varför fönstren hade stora tygstycken framför. Rummen hade stora fönster som gick längs hela väggen, men inga gardiner eller persienner. Istället hade man satt upp tjocka tygstycken som inte gick att dra bort. Alla rummen var nedgångna, men jag hade läst recensionerna av Od-n Aiwo, landets andra hotell, och visste att jag bodde på lyxalternativet. Bättre än så här kunde man inte bo ifall man besökte Nauru.

Jag spenderade en del tid med att granska både mitt första och mitt andra rum. I mitt rum på bottenvåningen hade någon försökt bryta sig in genom balkongdörren, allt var förfallet. Man kunde se att det en gång funnits massor av pengar, men att detta var för trettio år sedan. Nu var pengarna slut, och det syntes tydligt.

Men detta var också något av det jag förväntade mig och ville se. Jag t.o.m. fascinerades av hur nedgånget allt var. På samma sätt som jag tidigare rest runt på Tahiti och tittat på alla nedlagda resorts som nu var tomma och övergivna rivningskåkar, eller rest runt i utkanterna av Las Vegas och tittat på alla övergivna kasinos som nu såg ut som spökbyggnader, så hade jag här ett helt land som var övergivet. Där festen var slut och pengarna borta. Ett land som ingen längre visste fanns. För ärligt talat, hur många i Sverige känner du som åkt på semester till Nauru?

 

Jag började så sakta planera min tid i Nauru. Alternativ B ifall jag inte fick tag på någon bil var att gå. Nackdelen var att Nauru ligger vid ekvatorn och därför är hett och soligt. Fördelen är att Nauru är så litet att det inte bör ta mer än tre timmar att gå runt hela ön. Tre timmar i stekhet sol kan vara mycket, men jag tänkte se Nauru oavsett vilket.

Men först tänkte jag sova någon timme. Jag hade varit vaken i över ett dygn, och inte sovit sedan jag lämnade Salomonöarna. Ett par timmars sömn, sedan se hur det gick med hyrbilen.

Vid lunch gick jag ner och frågade hur det gick med allt. Jag hade sovit några timmar och var nu i bra form. Ingen från hotellet hade ringt och frågat om någon hyrbil, men de lovade att undersöka saken. Jag bestämde mig för att äta lunch under tiden. Enligt Naurus turistbyrå så har hotellet två restauranger, men den andra visade sig ha varit stängd i flera år.

Jag gick in i restaurangen, och det var en konstig känsla. Ungefär som att kliva in i Sovjetunionen. Allt verkade ha stått still. Enorma ytor, inga gäster, utom några som hade ett möte i hörnet av restaurangen. Det var en deprimerande känsla, men samtidigt fascinerande. Hur hade den här restaurangen sett ut för trettio år sedan? Just nu var den bara märklig.

Jag beställde mat, och blev inte magsjuk. Jag tittade ut och såg en tom swimmingpool, och vid sidan fanns en bar där man kunde köpa drinkar på 80-talet. Allt var nedgånget, stängt och förfallet.

 


Tillbaka i hotelllobbyn. Det visade sig att företaget som hyrde ut bilar hade en bil, och de hade även bensin i bilen. Han lovade att komma förbi med bilen inom en halvtimme. Jag var överlycklig. Givetvis kan jag gå runt ön, men jag kommer att kunna se så mycket mer ifall jag har en bil. Jag kan åka vart jag vill. Jag kan stanna ifall jag ser någonting. Jag kan åka tillbaka till platser och se dem igen.

Hotellet arrangerade även rundresor till Topside. Det område som tar upp större delen av ön och av Naurus förre turistminister Remy Namaduk beskrevs som en plats hämtad ur Dantes Inferno. “Det är spöklikt och verkligen hemskt”. Han ansåg i samma intervju att ingen turist bör stanna i Nauru mer än tre dagar, och såg inte heller turismen som en tänkbar inkomst för landet.

Jag ville se alla delar av landet, och för att besöka Topside krävdes tillstånd. Det var här brytningen av fosfat pågick, och det var här som Australien tidigare placerade en av sina flyktingförläggningar. Men en rundresa för turister. Det hade jag inte räknat med.

Är det många turister som besöker Nauru, frågade jag kvinnan i receptionen.
Hon skrattade. Hon behövde inte svara. Vi visste båda att Nauru inte var något stort turistmål.
– Jag vill iallafall boka en rundresa.
– Säg till en halvtimme innan du vill åka. Du behöver inte boka i förväg. Vi har en buss här.

Min bil kom som utlovat inom en halvtimme. Företaget som hyrde ut den hette Cappelle & Partner och låg på andra sidan ön. Jag körde chauffören tillbaka, och insåg tio minuter senare att jag nu redan hade sett större delen av ön.

Cappelle & Partner är ett intressant företag som förtjänar att uppmärksammas. Här finns allt. Vill du handla möbler, handla mat, köpa en stereo, hyra en bil eller kanske behöver ett rum där du kan bo. Här finns allt.

Företaget har funnits sedan 1965 och fortsätter att växa. Trots detta hade jag aldrig hört talas om dem innan. Jag visste att det fanns två hotell i landet. Det regeringsägda Menen och det privatägda Od-n Aiwo. Ingen nämnde någinsin Ewa Lodge som var namnet på boendet som Cappelle & Partner erbjöd.

Lonely Planets guidebok South Pacific har i sin senaste upplaga valt att plocka bort Nauru helt. Ingen annan reseguide om länderna kring Stilla havet har med Nauru heller. Ingen verkar heller sakna landet. Lonely Planet var innan uppdateringen den enda guideboken som hade med Nauru.

Det första jag gör när jag fått bilen och kört tillbaka chauffören är att åka runt ön. Inte bara en gång, utan även två, tre och fyra gånger. Nauru saknar städer, och det är även det enda landet i världen som saknar huvudstad. Ibland anges distriktet Yaren felaktigt som huvudstad, då det är här som den största delen av öns administration är förlagd. Här finns landets parlament, polisstation och flygplats. Men de olika distrikten är bara ett sätt att dela upp ön på. Alla bor längs den 19 km långa ringleden som går runt ön.

Jag visste innan mitt besök att landet saknade städer, men trodde ändå att det skulle vara mer aktivitet kring Yaren. Det visade sig att det var minst lika mycket aktivitet på andra platser i landet. Distriktet Aiwo kändes exempelvis betydligt mer levande än Yaren. Det enda området som ingen bodde på var Topside.


Hela ön var fylld med övergivna hus, nedlagda restauranger och butiker som stängts. Jag frågade personalen på hotellet ifall det fanns någon restaurang de rekommenderade. Det var uppenbart att ingen rekommenderade restaurangen på hotellet. De föreslog Beachfront, vilket var ett bra förslag. Restaurangen låg bara några minuter från hotellet med bil, och hade inte oväntat utsikt mot vattnet. Jag fick senare veta att restaurangen – som så mycket annat i landet – drevs och ägdes av – just det – Cappelle & Partner.

När jag kom tillbaka till hotellet senare på kvällen gick jag förbi hotellrestaurangen. Det var tomt. Tveksamt om de hade haft några gäster alls under kvällen. Jag bestämde mig för att avsluta kvällen på en av hotellets två barer. Den ena visade sig ha varit stängd i flera år. Den andra hade en skylt som visade att man hade öppet till klockan ett på natten. Klockan var knappt tio på kvällen, men när jag gick in så svarade man att det var stängt. Min första dag i Nauru var över.

Jag började nästa dag med den inbokade turistrundturen. Vi åkte runt halva ön för att senare ta av mot inlandet. Den första attraktionen var landets lagun. Buada Lagoon. Vi åkte runt hela lagunen. Den är en tiondels kvadratkilometer, så det gick snabbt. Sedan fortsatte vi mot Topside.

Vi stannde vid en av landets två tidigare flyktingförläggningar. Det var hit Australien tidigare hade skickat alla sina afghanska flyktningar. Jag var imponerad. Standarden på husen här var av högre klass än i det övriga landet. Faktum var att flyktingarna hade det betydligt bättre än lokalbefolkningen. Här fanns luftkonditionering. Här fanns t.o.m. ett diskotek. Flyktingarna trivdes på Nauru, och befolkningen i Nauru trivdes med flyktingarna. Eftersom de inte kunde rymma så fick de gå fritt på ön. Nauru blev som ett sorts Alcatraz. Fast mer isolerat. Alla jag frågade var positiva till flyktningarna. Många saknade dem nu när de var borta.

Numera användes området återigen för fosfatbrytning. NFC (Nauru Phosphate Corporation) upphörde sin verksamhet 2002 efter att all fosfat i landet var slut och pengarna man tjänat investerats i ett flertal misslyckade projekt.

Man hade exempelvis 1993 investerat två miljoner pund i en London-musikal om Leonardo da Vincis sexliv (Leonardo the Musical: A Portrait of Love) vilket skulle visa sig bli den största ekonomiska katastrofen i Londons teaterhistoria. Man byggde skyskrapor på Hawaii och i Australien. Man köpte byggnader på Filippinerna, Fiji, Guam, Samoa, USA, New Zeeland och i Storbritannien.

Nauru Phosphate Royalties Development Trust som hanterade NFC:s investeringar drog på sig fler och fler utgifter. Man tog större och större lån med fastigheterna man ägde runtom i världen som säkerhet. När man inte kunde betala tillbaka sitt lån till General Electric på 236 miljoner australiensiska dollar (cirka 1,6 miljarder i svenska pengar) så beslagtogs fastigheterna.

När all fosfat brutits så återstod bara ett kargt, kusligt och ogästvänligt landskap fyllt av kalkstenstinnar. Det skulle ta minst hundra år att rehabilitera ön. Nauru som tidigare hette Pleasant Island beskrevs under mitten av 1800-talet som rena paradiset. En ö mitt i söderhavet där invånarna levde i harmoni med varandra. Detta var innan man hittade fosfat.


Numera är Nauru överbefolkat och dessutom är fyra femtedelar av ön helt obebolig. Det råder brist på naturtillgångar vilket gör att i princip allt, även mat och vatten, måste importeras. Bara en enda av Naurus 21 kvadratkilometer lämpar sig för jordbruk. Växtlighet finns enbart runt lagunen och längs en kort kustremsa. Ifall man haft en tiondel av landets nuvarande befolkningsstorlek och på sikt försökt rehabilitera ön skulle Nauru kanske klara sig. Men Nauru hade helt andra planer visade det sig.

Efter några år som flyktingförläggning hade man återigen börjat med fosfatbrytningen. Numera under namnet RONPhos (Republic of Nauru Phosphate). Det första lagret av fosfat var slut. Cirka 100 miljoner ton. Nu hade man påbörjat brytningen av det andra lagret. Jag frågade vad detta betydde.

– Vi hugger bort alla kalkstenstinnar. Under dessa finns mera fosfat, berättade guiden.

Allt jag tidigare läst om hur Nauru skulle försöka rehabilitera Topside och hitta en långsiktig lösning var som bortglömt. I det andra lagret trodde man att det kunde finnas närmare 20 miljoner ton av brytbara resurser. Detta var bra nyheter för landet som befann sig i ekonomisk kollaps. Men vad det också betydde var att man fortsatte att sakta men säkert hugga bort hela ön. Allt skulle bort. Allt var till salu. I framtiden kommer inte Nauru att finnas kvar. Inte på grund av växthuseffekten, utan därför att invånarna där gjort ön helt obeboelig. Det kommer inte att finnas någon ö kvar.

Det var med delade känslor jag fortsatte min rundtur. Det var helt uppenbart ett land som skiljde sig mot andra länder. Rundresan avslutades med att jag fick besöka landets högsta punkt (där man kunde se vattnet på båda sidorna av ön). Jag blev också ännu en gång påmind om hur litet Nauru verkligen var.

När jag bokade flygresan till Nauru kunde jag välja mellan att stanna i landet två och nio dagar. Jag tyckte två dagar var för kort tid, men också att nio dagar skulle bli för lång tid. Jag gjorde bedömningen att två dagar skulle räcka, och kan i efterhand säga att det var ett korrekt beslut.

Efter min rundtur åkte jag för att hämta upp mitt pass. Det var åtminstone min plan. När jag kom för att hämta passet så informerade de mig om att jag även behövde betala 100 australiensiska dollar i visumkostnad. Detta visste jag om, och denna kostnad var man tvungen att betala på plats.

Men de vägrade att ta emot mina pengar. Det var oklart varför, men deras ansikten såg något bekymrade ut. De nämnde något om att det nog var stängt redan. Jag förstod fortfarande inte vad de menade, men till slut lyckades de förklara att jag var tvungen att sätta in pengarna på landets bank. Eller bank och bank. Landet saknade någon riktigt bank, men jag återkommer om detta.

Jag blev nu informerad om att jag inte fick mitt pass tillbaka innan jag betalt visumavgiften på banken. Men även att banken nog redan är stängd, och dagen efter hade jag ett flyg som jag inte ville missa. Jag behövede passet för att kunna lämna landet.

Vad gör man ifall man blir strandsatt i Nauru? Någon svensk ambassad finns inte. Hotellet tar endast emot kontanter. Landet saknar någon riktig bank. Jag åker till banken. Jag hittar Bank of Nauru. Skylten sitter kvar, och jag kan sätta in mina 100 australiensiska dollar.

 


Det är dock något oklart vad Bank of Nauru är för något numera. När jag frågar invånarna i landet så skrattar dom. Svarar att dom inte vet. Den 1 januari 2000 blockerade Deutsche Bank alla dollartransaktioner till Bank of Nauru, och G8 övervägde samtidigt att införa sanktioner mot landet på grund av att rysk maffia och sydamerikanska narkotikaligor använde landet för penningtvätt. Rysslands polismyndigheter hävdade att 700 miljarder kronor hade tvättats i landet.

Nauru hade tidigare omkring 400 banker. De var alla registrerade på en och samma postbox. Bankerna betalade en mindre, årlig avgift till det statskontrollerade Nauru Agency Corporation, och på det sättet tjänade landet en del av sina statsinkomster. Efter internationella påtryckningar infördes till slut en lag mot penningtvätt, men G8 var fortfarande missnöjda och avfärdade lagen som otillräcklig.

Bank of Nauru är öns enda finansinstitut, men har inte lämnat in någon årsredovisning sedan 2005. Banken upphörde formellt att existera 2006 och alla offshorebanker fick 2004 sina licenser återkallade. Trots detta fortsätter affärerna.

Regeringen i Nauru utsåg 2011 Deloitte som bankens konkursförvaltare, men på nätet erbjuds man fortfarande att starta en bank på Nauru. Pris: 25 000 dollar. En annan webbplats berättar om hur man kan köpa ett pass utfärdat av Nauru för 20 000 dollar. Men den verksamheten verkar ha upphört, även om man inte kan vara helt säker när det kommer till Nauru.

Jag får ett kvitto på insättningen och återvänder till regeringsbyggnaden för att hämta mitt pass. Hon tittar trött på kvittot, och ger mig sedan mitt pass.

Den övriga eftermiddagen tillbringar jag i bilen. Jag åker runt ön, varv efter varv. Stannar, går ner på stranden, fortsätter, stannar vid någon byggnad, någon affär, någon skola, fortsätter. Varv efter varv. Jag vet inte hur många varv jag åker runt ön, men jag vill ta in så många intryck som möjligt innan det blir mörkt. Jag är både lycklig och glad.

På kvällen äter jag middag på restaurang Beachfront. Efter två dagar har den redan blivit min stamrestaurang. Jag pratar med några andra gäster på restaurangen. De har kommit hit som gästarbetare från Nya Zeeland. De är här i två dagar, och ser fram emot att äntligen få åka hem. En av dem ska dock vara kvar ytterligare en vecka. De övriga skrattar skämtsamt åt honom, för alla vet att ingen vill vara kvar här frivilligt. Sedan frågar en av dem vad jag gör på Nauru.
– Jag är turist, svarar jag. Jag vet att jag inte behöver säga mer än så.
– Ehh. Va? Vad sa du?
– Jag är turist. Jag har flugit från andra sidan jordklotet för att komma hit. Jag har planerat resan i åtta år.
Dom tittar på mig med stora ögon. Det är helt tyst. Sedan haglar frågorna.
– Du har kommit hit frivilligt?
– Du får inte betalt för att komma hit?
– Va? Du har betalt pengar för att komma hit?

Jag förstår att dom är förvånade, och jag håller en tio minuter lång monolog gällande varför Nauru är en sådan annorlunda plats. Det förstår de. Ingen har tidigare besökt ett land som liknar Nauru. Jag förklarar hur mitt intresse för Nauru uppstod, varför, och vad som fått mig intresserad.

De var är fascinerade, och vi byter erfarenheter från ön. Jag har mängder av frågor, men de har lika många till mig. Senare på kvällen går jag förbi hotellets restaurang. Tomt. Jag går bort till baren för att se om någon är där. Tomt.

På morgonen äter jag frukost i hotellets restaurang. Den av de två som fortfarande inte är igenbommad. Jag är ensam gäst. Fortsätter morgonen med att gå runt hotellet och inspektera området. Hela hotellet känns övergivet, som en rivningskåk, ett hotell som inte längre är öppet, men som faktiskt är landets främsta hotell. Landets lyxhotell.

Det är dags att lämna Nauru, och jag säger farväl till personalen på hotellet. De ger mig ett par jättefina kartor över Nauru och ett tiotal vykort. Alla vykorten är gamla, och från en tid då man fortfarande trodde att det skulle komma turister till Nauru. Idag vet alla att ingen vill åka hit frivilligt. Personalen är glada över att vykorten kommer till användning, och för mig betyder gåvorna jättemycket.

Men innan jag lämnar landet har jag en sista utflykt kvar. Jag har fått erbjudandet om att få besöka landets enda tv-station. Nauru Television. Det visar sig att även landets enda radiostation finns här, och redaktionen för landets enda tidning. Det är enkelt, men jag är positivt överraskad. Tv-kanalen producerar någon timmes material om dagen, resten av tiden är det australiensisk tv som visas.

Jag besöker radiokanalen, och blir här tillfrågad om jag har något emot att bli intervjuad. Det är trots allt inte varje dag som de har turister. Jag svarar att jag absolut inte har något emot detta. Jag berättar i radion varför jag besökt Nauru, och om mina erfarenheter.

På flygplatsen berättar folk att man hört mig på radion. Jag träffar gästarbetarna från Nya Zeeland. De blev intervjuade kvällen innan av tv-stationen. Sedan kommer Naurus president. Han ska också flyga. Presidenten sitter två stolar framför mig på planet.

SUMMERING

Nauru är inget land man hamnar på av en slump. Det är ingen plats för dig som vill ha en veckas avkoppling vid poolen. Det är ingen plats för dig som vill se det orörda Söderhavet. Att åka till Nauru är dyrt, komplicerat och kräver väldigt mycket tålamod. Men Nauru är samtidigt den sortens resmål som påminner mig om varför jag älskar att resa. Nauru är konstigt, och liknar inte något annat. För de flesta är det slöseri med både tid och pengar att besöka landet som gör allt för att slippa turister. Men för mig var det en genuin upplevelse. En plats som gav mig minnen för livet.

Träffar: 155