1 mars 2024

madagaskar

Den stora ön utanför Afrikas kust har en naturrikedom som slår det mesta, och det är inte konstigt att Madagaskar ibland kallas för världens åttonde kontinent.

BAKGRUND

Madagaskar är stort. Väldigt stort. Men kombinationen många sevärdheter och undermålig infrastruktur skapar sina problem. Det är svårt att veta vilken del av Madagaskar man ska besöka. Få har möjligheten att besöka alla delar. Vägarna är ofta i dåligt skick och det lokala flygbolaget Air Madagascar har undermålig säkerhet och ett extremt dåligt rykte.

De flesta som besöker landet verkar göra det genom en organiserad rundresa. Det finns ett flertal företag som erbjuder rundresor till Madagaskar. Alternativet är att ta sig runt på egen hand. Antingen ensam eller med hjälp av en lokal agent.

Innan jag besökte Madagaskar så läste jag på om landet. Jag bläddrade i guiderböcker, läste artiklar och granskade olika rundresors resplan. Jag planerade från början att besöka landet i två veckor, men insåg snabbt att jag skulle komma att behöva det dubbla.

Jag valde att åka ensam, men hade en lokal agent i landet som uppdaterade mig med ändrade flygtider och ombokningar av hotell etc. Jag valde att planera min resrutt innan avgång vilket förvisso gav mig mindre flexibilitet, men möjliggjorde att jag kunde besöka platser som annars hade varit fullbokade.

Jag stannade tre och en halv vecka i Madagaskar, och lyckades på den tiden att ta mig till samtliga av de platser jag var intressad av att besöka.

RESAN TILL MADAGASKAR

När jag landade i Madagaskar så var det natt. Det första jag noterade var den totala avsaknaden av ljus. Det kändes som att landa mitt i djungeln. Jag såg några fåtal lampor på avstånd, annars var det becksvart.

Efter en kaosartad passkontroll utan kösystem var jag på väg till huvudstaden. Jag hade skaffat visum innan avresa, och nu var jag insläppt i landet.

Antananarivo är landets huvudstad, och den visade sig vara precis lika tråkig och ointressant som jag hade förväntat mig. Jag skulle återkomma till staden många gånger under de närmaste veckorna. Men det berodde mer på landets dåliga infrastruktur, än längtan att få komma tillbaka till Antananarivo. Det mesta i landet utgick från huvudstaden.

Madagaskar är stort och vägarna är på de flesta håll i extremt dåligt skick. För att kunna besöka vissa platser krävs fyrhjulsdrivna fordon, duktiga chaufförer och framförallt att man besöker platsen under rätt årstid. Andra platser kräver båt eller flyg. Frågan är dock vilket som är värst att göra i Madagaskar, att åka bil eller att flyga. Båda kräver ordentligt med tålamod.

Jag hade åtta inbokade inrikesflyg med Air Madagascar, flygbolaget som i folkmun brukar kallas Air Mad. Det blev senare nio, då man valde att dela upp en av flighterna i två separata flygningar. Samtliga nio avgångar ändrades flera gånger innan avresan och ibland flera gånger per dag. Vissa flyg gick tre timmar tidigare än planerat, några 12 timmar senare, några ändrade flygväg och valde att åka till andra städer som inte var inplanerade för att sedan besöka slutdestinationen. Flygbolaget är svartlistade av både EU och USA då deras flygflotta är i så dåligt skick att det anses direkt farligt att flyga med dem.

Min första flygresa gick mellan huvudstaden Antananarivo och Morondava. Någon information om när flyget skulle gå fanns inte. Detta trots att de hade två fungerande boadingskyltar som båda var påslagna. Inte heller fanns något handskrivet ark på papper som visade vilket flyg som hade boarding. Man skrek ut avgångarna i högtalarna på det lokala språket malagassiska samt på franska, men kvaliteten var så dålig att det var omöjligt att höra vad någon sa. Det var kaos. Men flyget gick iväg till slut, tre timmar innan planerat.

I Morondava var jag glad av att återfinna mitt bagage. Jag hade tidigare läst om hur man ibland fick vänta på sitt bagage. Detta då de anställda ofta öppnade väskorna för att se ifall det fanns något att stjäla. Min första flygning med Air Mad hade lyckats och nu var det bara åtta flygningar kvar.

Knappt en timme utanför Morondova ligger Baobab Alley, en allé fylld med Baobabträd. Dessa enormt stora träd är tillsammans med lemuren nog det som de flesta förknippar med Madagskar. Man hittar träden på flera platser i landet, men det är endast i området kring Morondava som de är så många. Här finns de överallt. Det var först när jag såg dessa från flygplansfönstret som jag kände att jag verkligen var i Madagaskar. En av resans verkliga höjdpunkter var besöket vid Baobab Alley lagom till solnedgången. Detta är verkligen en upplevelse som jag rekommenderar alla som planerar att besöka Madagaskar.

De flesta som besöker Morondova gör det för att ta sig vidare till Baobab Alley eller nationalparken Tsingy de Bemaraha. Jag tänkte också fortsätta till Tsingy de Bemaraha, men stannade i Morondava över natten. Jag planerade även att komma tillbaka hit efter mitt besök vid Tsingy de Bemaraha. Det var en trevlig stad vid Moçambiquekanlalen, och utsikten vid stranden var slående. Det var fantastiskt vackert. Långa vita stränder, men konstigt nog ingen som badade. Jag frågade runt och fick snart veta varför. De som bor vid vattnet brukade tömma sina toaletter i havet varje morgon. Man kan bada, men bör helst gå en bit längre bort blev jag informerad. Jag avstod. Jag gick ner vid solnedgången några kvällar senare för att avnjuta den vackra utsikten. Den vita sanden blåste vackert framför vattnet, men när jag tittade närmare på vattnet så var det allt annat än rent. Inte den vanliga föroreningen med plastpåsar och skräp, utan bara orent vatten. Jag kände på vattnet. Det var varmt. Jag var nöjd ändå, även ifall man inte kunde bada. För på håll var vyn över stranden fantastiskt vacker.

Att ta sig till Tsingy de Bemaraha från Morondava var en lärorik upplevelse. Resan lärde mig att man kan ta sig fram med bil på platser som jag inte ens trodde var möjliga att köra bil på. De så kallade vägarna var egentligen inga vägar, utan man åkte där andra bilar hade åkt innan. Varje år mellan december och mars regnar “vägarna” bort. Hela området kring Tsingy de Bemaraha är då avstängdt från omvärlden. När det är regnperiod går det inte att åka dit och inte heller att ta sig därifrån. Inga flyg, inga bilar, ingenting kan ta sig fram. Blir man sjuk så är man sjuk tills regnperioden är över. Inga doktorer är kvar under denna period, men så är det på många plater i Madagaskar. Mat skaffar man innan, för när regnet kommer så upphör kontakten med övriga delar av landet.

Men nu var det fortfarande några veckor innan regnperioden hade börjat. Tre timmar på tuff terräng, sedan färja i en knapp timme. Färjan var två träbryggor som man spikat fast på två träbåtar. Jag såg imponerat på när de körde upp bilarna på “färjan”. Sammanlagt fem stycken. Man parkerade bilarna så nära varandra att det inte gick att öppna bildörrarna. Det var kokhett och någon säkerhet att prata om fanns inte. Ville man åka till Tsingy de Bemaraha så var detta enda alternativet. Sedan fortsatte resan i ytterligare fyra timmar på ännu värre vägar. Efter nio och en halv timme var jag framme. Inte vid Tsingy de Bemaraha, utan vid byn där jag skulle sova över natten.

Jag träffade en amerikansk turist. Hon hade bokat sin chaufför på plats i Madagaskar och fått betala det dubbla priset. När man väl var här var det svårare att förhandla om priset. Trots detta hade hon fått gå närmare en mil sedan bilen hon hade åkt med fastnat i leran. Två dagar senare fastnade deras bil igen. Jag var vid det tillfället glad över att jag hade bokat min resa i förväg. Jag fick efteråt veta att alla bra chaufförer var fullbokade, och de som bokar på plats fick de chaufförerna som var över. Vilka dessvärre inte alla gånger var de bästa. Men de visste hur man tog betalt.

På landsorten har de flesta endast elektricitet några timmar per dygn. Det vanligaste är att den är påslagen mellan sex och tio på kvällen. Vid några tillfällen fanns det även elektricitet under några timmar på morgonen.

Efter en lång varm natt utan luftkonditionering, och senare – när elektriciteten hade slagits av – någon fungerande fläkt, var det dags för frukost. Torrt bröd, kaffe och något som påstods vara mjölk. Det fanns tre skålar, och jag var faktiskt tvungen att fråga vilken av dem som innehöll mjölk. De övriga skålarna visade sig vara socker och honung. Jag försökte hälla mjölken i kaffet, men inget hände. Mjölken var som sirap. Om jag vände skålen upp och ner så var mjölken fortfarande kvar. Intressant! Jo, detta var tydligen mjölk, men inte så som jag var van vid att mjölk såg ut. Det smakade mer socker än mjölk.

Att besöka Tsingy de Bemaraha visade sig vara ett större projekt än väntat. Nu fortsatte jag ytterligare en timme med bil på ännu sämre vägar, för att sedan vandra genom skog, krypa under stenar och genom mörka grottor med ficklampa, klättra i berg med klättringssele och några timmar senare väl vara på toppen av Tsingy de Bemaraha. 70 meter över marken. Wow! Det finns inga genvägar att komma hit, men när man väl är här så är det en mäktigt upplevelse. Tsingy de Bemaraha är ett berg som ser ut som en sorts igelkott med sylvassa spetsar så långt du kan se. 70 meter långa spetsar, och när du vandrar på toppen ser du inte ens marken.

Det finns en stor och en liten Tsingy i området. Att besöka den stora tar fyra timmar, men på vägen dit har man möjlighet att se mängder av lemurer. Jag såg lemurer vid sammanlagt fyra tillfällen under min vandring, men hade också turen att se en Fossa – det djur som är lemurens största fiende. Dessa är mycket sällsynta och det är högst ovanligt att se dem vilda i naturen.

Mitt hotell – Orchidée de Bemaraha – hade gjort en lunch under morgonen som jag skulle kunna äta när jag var tillbaka. Jag öppnade plastasken och hittade en kall kyckling i ris. Tittade närmare på kycklingen och den var nästan rå. Ett säkert sätt att bli magsjuk. Där fanns även ett paket mjukost, men inget bröd. Jag åt riset och mjukosten. Restaurangen öppnade klockan sju på kvällen och innan dess fanns ingen annan mat att köpa. Någon meny eller något pris fanns inte heller. Men maten på kvällen var faktiskt riktigt bra och priset visade sig senare vara överkomligt.

Mitt nästa mål på resan var nationalparken Isalo. Att ta sig mellan olika platser i landet är ibland krångligt, och i vissa fall onödigt krångligt. Ingen kunde ta mig med bil från Tsingy de Bemaraha till Isalo. Istället blev det nio och en halv timme med bil till Morondava, flyg till Antananarivo, övernattning i Antananarivo, flyg till Tulear, för att därifrån med bil åka i tre timmar genom ett torrt ökenlandskap. Att flyga direkt från Morondava till Tulear hade varit betydligt enklare, men att boka ett sådant flyg med flygbolaget som jag nu hade blivit informerad om även kallades Air Maybe, var allt annat än enkelt.

Under min tid i Madagaskar så flög jag återkommande gånger tillbaka till huvudstaden, och även om jag inte hade någon önskan om att hamna där hela tiden, så började jag med tiden att upptäcka små saker som jag aldrig skulle ha upptäckt annars.

Man ser inte många turiser på gatorna i Antananarivo och staden är förhållandevis ointressant. Livskvaliteten är så mycket bättre på landsorten, och efter bara någon timme i huvudstaden så är man klar. Det finns inget att se. En tråkig storstad. Men jag hittade ett undantag. En äldre del i centrala Antananarivo som jag faktiskt uppskattade. Jag frågade lokalbefolkningen vad stadsdelen hette, men ingen förstod vad stadsdel var för något. Jag frågade hotellpersonal, taxichaufförer, men ingen visste. Jag hade sett husen i detta område på bild innan, och efteråt har jag försökt leta fram vad området heter, men utan resultat. Jag hade heller aldrig hamnat där ifall jag inte kommit tillbaka till staden så många gånger. Denna stadsdel är faktiskt riktigt vacker, men den var också den enda delen av staden som jag upplevde vacker och intressant.

Träffar: 137