2 mars 2024

Tuvalu

Ett land mitt i Söderhavet med mindre än 100 turister om året, och som på grund av växthuseffekten dessutom är på väg att sjunka ner i havet. Experterna tror att Tuvalu kommer bli det första landet som försvunnit helt från jordens yta.

Det var detta som en gång fångade mitt intresse för Tuvalu. Jag drog associationer till Mu och Atlantis. Ett ö-rike mitt i Söderhavet, och dessutom helt utan turister. Kunde det bli bättre?

Enligt artikeln som en gång startade mitt intresse så skulle landet sjunka ner i havet redan om tio år. Det visade sig senare att artikeln innehöll flera faktafel. Enligt experterna så skulle det dröja 40-50 år. Men sen är Tuvalu borta. Trodde man. Ingen vet egentligen säkert. Men när jag upptäckte detta så hade jag hade redan bestämt mig för att åka dit.

Jag började leta på nätet efter information om hur man kom dit, och min första upptäckt var att all information om Tuvalu var helt inaktuell. De flygbolag som påstods flyga till Tuvalu hade sedan länge upphört att flyga dit. Jag höll landet under uppsikt, och en dag läste jag om hur flygbolaget Air Fiji flög dit två gånger i veckan. Jag bokade en resa, och fick några dagar senare en bekräftelse. Jag hade nu en bokad biljett till Tuvalu från Fiji.

Jag ringde sedan till Tuvalus enda hotell, Vaiaku Logi, för att försöka boka ett rum. Det visade sig dock inte vara helt enkelt. Det var något fel på telefonledningen, men eftersom det ofta var problem med oväder i området så antog jag att det bara var något tillfälligt. Två veckor senare var det fortfarande omöjligt att få något svar, och under tiden hade jag även försökt kontakta dem via e-post. Men även detta utan resultatet.

Jag började nu ringa till andra personer och företag i landet, för att på så sätt komma i kontakt med hotellet. Det visade sig nu att det inte spelade någon roll till vem man ringde. Alla telefonnummer i Tuvalu var ur funktion.

Jag ringde då upp min dåvarande telefonoperatör, Rix Telecom, och frågade varför jag inte kopplades fram när jag ringde. De hade ingen aning om varför, men bad mig att pröva att använda en annan telefonoperatör som förval när jag ringde. På så sätt kunde vi se ifall problemet låg hos Rix Telecom.

Jag försökte nu att ringa till Tuvalu via Telia istället, men inte heller dessa samtal kopplades fram. Jag ringde nu till supporten hos Telia, som bekräftade att samtal till Tuvalu inte kunde kopplas fram. Varför visste man inte, men man tog mitt telefonnummer och bad att få återkomma. Något dygn senare ringde en av cheferna på Telia upp mig.

– Varför vill du ringa till Tuvalu?
– Jag ska boka ett hotellrum där, svarade jag. Men jag kan inte kopplas fram.
– Nej, vi har blockerat Tuvalu så att man inte kan ringa dit.
– Va? Har ni blockerat all telefontrafik till Tuvalu så att ingen kan ringa till landet?
– Ja.
– Ehh? Är det många länder som ni blockerar telefontrafiken till?
– Ja, vi har en hel lista på länder, berättade chefen på Telia som vidare informerade mig om att man blockerade dessa länder då de ibland användes vid modemkapning. Det var inte meningen att svenskar skulle kunna ringa till Tuvalu. Jag var mållös.

Tuvalu bilder


Jag upptäckte dock senare ett sätt att ringa till Tuvalu. Genom att ringa den internationella nummerupplysningen och låta dem koppla mig vidare till Tuvalu så kunde man faktiskt ringa till Tuvalu. Jag vågde inte ens tänka på vad det skulle kosta per minut, men jag jag lyckades till slut iallafall boka mitt hotellrum.

Men man ska inte ta för givet att man kommer till Tuvalu bara för att man har en flygbiljett och är på flygplatsen i tid. Drygt två timmar innan avgången så infann jag mig på flygplatsen i Fijis huvudstad Suva. Jag fick en handskriven flygbiljett av mannen bakom incheckningsdisken, samt meddelandet att man inte tänkte flyga idag.

– Flygplanet mår inte så bra. Kom tillbaka imorgon.
– Men det står på biljetten att det avgår om ganska exakt två timmar.
– Ja, men vi flyger imorgon istället. Ta med biljetten.

Besviken letade jag upp en taxi och bad honom köra mig till centrum för att hitta ett någorlunda centralt hotell eller guesthouse. Jag begav mig sedan vidare till Air Fijis kontor i Suva. Jag ville kontrollera att flyget till Tuvalu verkligen skulle avgå dagen efter. Kvinnan bakom disken såg något besvärad och ursäktande ut.

– Nej, sir. Jag beklagar, men vi måste tyvärr ställa in flyget även imorgon.
– Jaha. Men dagen efter kommer ni att flyga?
– Javisst, i övermorgon ska vi flyga dit. Kom till flygplatsen samma tid, men kom gärna in här innan för säkerhets skull.

Det där med för säkerhets skull lät oroande, och dagen efter gjorde jag ett nytt besök på Air Fijis kontor.
– Nej, jag är verkligen jätteledsen, men flyget är inställt även imorgon.
– Men dagen efter ska ni flyga?
– Jovisst, men är ni säker på att ni fortfarande vill flyga?
– Ja, det är klart. Jag hade givetvis önskat flyga dit tidigare, men jag förstår att ifall flygplanet är trasigt och flygbolaget bara har ett flygplan så är det givetvis bättre att laga planet innan vi flyger.
– Hmm. Ehh, jag vet inte hur jag ska säga detta, hmm, men ni vet att det ibland kan bli lite problem med flygningarna mellan Fiji och Tuvalu?
– Hur menar du? Att jag riskerar att bli kvar i Tuvalu om jag åker dit?
– Hihi. Jaa, inte för alltid givetvis. Men ibland kan det ta ett par veckor innan vi lyckas hämta upp passagerarna.
– Så planet brukar ofta gå sönder?
– Näe, inte ofta.
– Hur ofta ungefär, frågade jag nu nyfiket.
– Bara någon gång i månaden, ibland kanske två gånger.

Jag insåg nu att detta kunde bli ett större projekt än jag från början hade planerat, men jag ville fortfarande åka dit. Dagen efter besökte jag Air Fijis kontor igen, och även denna gång var flygningen dagen efter avbokad.

– Men dagen efter ska planet fungera. Då kan ni flyga dit.
– Fast jag har en returbiljett från Tuvalu samma dag, och inget hotellrum bokat längre. Enligt det nya schemat så kommer jag flyga till Tuvalu, stanna där i en timme, och sedan flyga tillbaka igen.
– Jaa, det blir ju lite kort tid kanske.

Jag vet inte ifall planet avgick dagen efter, men jag insåg att en timme var alldeles för kort tid för att se Tuvalu. Jag kunde givetvis åka dit utan hotellrum, styra upp allt på plats, och hoppas att allt löste sig. Men jag insåg samtidigt att det inte fanns något som garanterade att mitt plan skulle avgå den närmaste veckan heller.

Jag bad Air Fiji avboka min biljett och återbetala pengarna jag hade betalt, vilket de gjorde utan protest. Sedan tog jag ett flyg till Sydney och reste runt i Australien istället. Jag tänkte fortfarande besöka Tuvalu, men insåg att detta var fel tidpunkt.

Flygbolaget Air Fiji upphörde knappt fyra år senare. Enligt Fiji Development Bank var endast ett av de sex flygplanen man då ägde i körbart skick och fyra av dem saknade våren 2009 motorer. Knappt två år innan hade jag flugit med Air Fiji i ett helt annat sammanhang. En inrikesflygning i Tonga mellan Nuku’alofa och Vava’u. Jag minns flygningen mycket väl. Säkerhetsgenomgången var ovanligt kort. Piloten hälsade med handen, sa “det här kommer gå bra”, och satte sig sedan i cockpiten. Dörren till cockpiten var öppen under hela resan.

2011 – ANDRA FÖRSÖKET

Sommaren 2008 meddelade flygbolaget Air Pacific att man tänkte börja flyga till Tuvalu. Drygt två år senare bestämde jag mig för att göra ett nytt försök att ta mig dit. Denna gång så började motgångarna redan i Sydney. När jag skulle gå på flyget till Fiji så blev jag först informerad om att planet var överbokat och att jag för tillfället saknade sittplats på planet. Problemet blev dock snabbt åtgärdat, och femton minuter senare så var jag inbokad på det överfulla flyget mellan Sydney och Fiji. Händelsen var möjligen ännu en påminnelse om att man inte kunde vara säker på att komma till Tuvalu bara för att man hade en flygbiljett bokad.

Fiji är fortfarande det enda landet som har flygförbindelse med Tuvalu. Två gånger i veckan flyger Air Pacific mellan Fijis huvudstad Suva och Tuvalus huvudstad Funafuti. Denna gång så lyckades jag dessutom ta mig ända fram. Det tog sex år och ett flertal erfarenheter rikare. För den som har bråttom så ska det gå att flyga till Tuvalu från Sverige på mellan 40-50 timmar. Det finns dock inga garantier för att man kommer ända fram, och personligen så anser jag att man bör dela upp resan så att man gör åtminstone några stopp på vägen.

TUVALU

När flyget närmar sig Tuvalu så kan man genom flygplansfönstret se hela atollen Funafuti där också huvudstaden med samma namn ligger. Tuvalu består av sammanlagt nio öområden. Men Funafuti är den enda som har flygplats, och det är även här som drygt hälften av landets 11 000 invånare är bosatta.

När jag gick av flyget kom värmen som ett knytnävsslag. Det var kokhett. Jag har besökt många varma platser i världen, men troligtvis ingen som varit lika varm som Tuvalu. Det var egentligen inte värmen i sig som var problemet, utan solen som stekte som om man låg i en stekpanna. Vart var ozonlagret?

TUVALUS TURISTBYRÅ

Kort efter att jag hade checkat in på hotellet, så frågade jag personalen ifall de hade någon karta över Funafuti. Jag förväntade mig inte detta, men fick svaret att Tuvalus turistbyrå kanske hade detta. Va? Hade Tuvalu har en turistbyrå? Märkligt, hur kan ett land med uppskattningsvis 100 turister om året ha en egen turistbyrå. Men enligt hotellet Vaiaku Logi så hade man detta, och den låg i regeringsbyggnaden. Ett hus med tre våningar och därmed också det högsta huset i hela landet.

Jag besökte regeringsbyggnaden, men ingen information om någon turistbyrå. Jag frågade runt, och blev informerad om att turistbyrån låg två trappor upp. Där finns två dörrar. Jag blev först informerad om att turistbyrån låg bakom den högra dörren, och därefter att den låg bakom den vänstra dörren, och därefter att den låg bakom den högra dörren igen, och sedan att turistbyrån fanns i huset men en trappa ner. Alla var trevliga och hjälpsamma, och verkade tycka att det var lite lustigt att det hade kommit en turist till Tuvalu. Väl en trappa ner så blev jag först informerad om att turistbyrån låg längst in på vänster sida, och där blir jag sedan informerad om att turistbyrån fortfarande låg på vänster sida, men mycket närmare ytterdörren. Till slut så hittade vi – jag och den hjälpsamma personalen – turistbyrån, men ingen var där.
– Kom tillbaka lite senare idag. Han är nog ute på något ärende bara.
En timme senare var jag tillbaka. Då blev jag informerad om att han nog inte jobbade idag.
– Kom tillbaka imorgon. Då är han här.
– Men imorgon är det lördag. Jobbar ni på lördagar?
– Näe.
– Och dagen efter är det söndag. Så då lär han nog inte heller jobba?
– Näe. Det är sant.
– Men på måndag är han kanske här?
– Ja, kom in på måndag.
Det var uppenbarligen ingen större aktivitet på Tuvalus turistbyrå, men detta var å andra sidan en del av charmen. Det var saker som detta som gjorde landet extra intressant. Jag gick inte tillbaka på måndagen. Tuvalu var inte större än att man hittade det man sökte utan turistinformation.

VAIAKU LOGI

Tuvalu har ett hotell. De har 16 rum och var till min stora förvåning fullsatt. Inte av turister, utan av hjälparbetare från andra länder som enligt dem själva skulle få Tuvalu på fötter igen.

Vaiaku Logi påstod sig erbjuda både varm- och kallvatten. Vad de dock inte berättade var att de inte erbjöd detta samtidigt. Vred man om varmvattenkranen så hände absolut ingenting, oavsett vilken tid på dygnet man prövade. Däremot så kom det massor med vatten ur kallvattenkranen. På morgonen var vattnet kallt, och på dagen när solen legat på så var allt vatten varmt. Den som ville svalka sig i kallvatten mitt på dagen fick istället svalka sig i varmvatten. Något kallvatten fanns inte under dagtid.

Tuvalu har även ett flertal guesthouse. Fem stycken för att vara exakt. Det populäraste hette Filamona Moonlight och låg precis vid flygplatsen. Jag pratade med en man som bodde där, och han var riktigt nöjd. Det kostade bara hälften så mycket som Vaiaku Logi, fast de hade förvisso inget vatten. Det var man tvungen att boka innan. Det fanns inte heller någon toalett. Jag nämnde att jag hade hört att det saknades elektricitet, fast det stämde inte svarade han.
– Det finns, fast inte i alla rum förstås. Men för det mesta har vi elektricitet i något av rummen.

HUVUDSTADEN Tuvalus 

Funafuti är Tuvalus huvudstad, men det är också namnet på en atoll med ett trettiotal öar. Flertalet av dem är obebodda. Den största ön är Fongafale och den sägs ibland vara Tuvalus huvudstad, men officiellt är hela atollen Funafuti huvudstad.

De korta avstånden borde innebära att de flesta gick ifall de skulle någonstans, men jag var den enda som gick. Alla de övriga i Tuvalu åkte motorcykel. Mitt på dagen så sov de flesta. Jag tror aldrig att jag har besökt en plats där så stor del av befolkningen ligger utslagna och sover hela dagarna. Det var varmt, enormt varmt, så att gå någonstans ifall man inte behövde var knappast något man gjorde frivilligt.

Jag försökte hyra en motorcykel, men det visade sig inte vara helt enkelt. De var trevliga, men helt ointresserad av att hjälpa till.
– Alla motorcyklar är uthyrda.
– Samtliga?
– Ja.
– Men imorgon kanske det finns någon
– Kanske. Kanske inte.
– Kan jag boka en motorcykel för någon av de kommande dagarna?
– Näe. Man kan inte boka i förväg.

Det var som att tala till en vägg. Istället lyckades jag hyra en motorcykel genom att fråga en kvinna längre ner på vägen. Hon skulle just hoppa in i sin bil med texten “Jesus is Alive”, när jag frågade ifall hon visste vart man kunde hyra en motorcykel.

– Jag kan ordna detta. När vill du ha den?
– Imorgon.

Hon fick plötsligt ett märkligt ansiktsuttryck. Jag kom då på att länderna kring Stilla havet ofta är väldigt kristna, och att allt är stängt på söndagar.

– Fast imorgon är det söndag och man bör gå i kyrkan så det är kanske inte är någon bra idé. Hon log direkt.
– Måndag kanske?
– Inga problem. Vilken tid?
– Klockan tio. Fungrar det?
– Inga problem. Bor du på hotellet?
– Ja.
– Då hämtar jag upp dig på måndag i min bil.

Måndag morgon klockan tio var hon där. Vi åkte tillbaka till männen som inte ville hyra ut sina motorcyklar. Det visade sig nu att hon var deras kusin. Jag behövde varken körkort eller legitimation. Fem minuter senare så hade jag min egen motorcykel.

Jag kunde i efterhand förstå varför alla åkte motorcykel. Jag upplevde det som kokhett att vandra runt på gatorna, men när man körde motorcykel så fläktade det hela tiden. Man noterade inte ens värmen.

Jag har en regel när jag är i varmare länder, och det är att dricka ordentligt med vatten. Problemet är att i Tuvalu så dricker man inte vatten, man dricker läsk. Det visade sig till och med att vatten ibland kunde vara riktigt svårt att få tag på.

Jag började inse att Tuvalu inte bara var ett land som var på väg att sjunka ner i vattnet. Det var en samlingsplats för personer som inte ville jobba, där flertalet låg och sov om dagarna, och där man drack öl och läsk istället för vatten när det var varmt.

Så hur var stränderna? Jag gick ner och tittade på den långa sandstranden som låg mot lagunen. Den var vacker. Det glänste till ibland. Jag tittade närmare. Glasbitar, konservburkar, porslinsskärvor. Jag tror inte att detta var någon plats där man borde bada, vilket jag också hade läst om innan jag åkte hit. Jag pratade med en av servitriserna på hotellet, och hon berättade att man faktiskt kunde bada där.

– Brukar du själv bada där?
– Näe. Jag har bara badat någon gång, men det kliade över hela kroppen efteråt. Det kliade i flera dagar.
– Så man ska nog inte bada där?
– Näe, det kanske man inte ska, svarade hon och log.

Men vid varje solnedgång så var det full aktivitet vid stranden, och många badade faktiskt där. Jag valde dock att avstå, och litade på mitt omdömme här.

Jag hade innan jag åkte hit hört att Funafuti var som en enda stor soptipp. När man flög in så såg det ut som paradiset på jorden. Jag visste dock att så inte var fallet, och stränderna visade att jag delvis hade haft rätt. Men jag misstänkte dock att det skulle vara värre, och att jag troligtvis inte hade sett det värsta ännu.

Jag tog min motorcykel och åkte långs huvudgatan så långt jag kunde komma. Plötsligt, när jag hade lämnat de centrala delarna, så började riktiga slumområden dyka upp. De var säkerligen inte uppfattade som slum av lokalbefolkningen, men de insåg nog ändå att allt inte var riktigt rätt ställt.

Den högsta punkten i landet är fem meter över vattnet. Det är därför de är så oroliga för att landet kommer att sjunka ner i vattnet en dag. På vissa platser var det bara ett par meter till vattnet på båda sidor av vägen.

Jag såg palmer och söderhavet vid min vänstra sida, och plötsligt några övergivna bilvrak, och sedan några hus. Under husen låg vatten och i vattnet simmade plastflaskor och annat avfall runt. Bland avfallet gick grisarna fritt. Jag tog några bilder, och några skrek att jag skulle sluta. Detta var inte bilden av söderhavet som man ville visa upp. Här hade det verkligen gått fel.

Jag fortsatte och till slut var det bara en enda stor soptipp. Några gick runt där för att hitta saker att använda. Här låg tv-apparater, discobollar, övergivna bilar, skrot, sopor, mer sopor och ännu mer sopor. Detta var Tuvalus officiella soptipp.

Jag tog motorcykeln i motsatt riktning, och åkte till den andra sidan av ön. Där hade jag hört att Blue Ocean låg. En pub och restaurang som enligt ryktet hade stadens bästa fish and chips. Jag gillade inte fish and chips, men var nyfiken på hur den serverades på Tuvalu. Jag måste erkänna att den var betydligt bättre än den brittiska varianten. Några stamgäster hälsade och undrade vad jag gjorde på Tuvalu. Jag svarade att jag var turist.

– Men vilket är ditt egentliga syfte?
– Att se landet. Träffa människorna. Att besöka Tuvalu.
– Jo, men förutom detta. Vilket är ditt egentliga syfte?

Jag insåg då att ingen åkte hit utan att ha ett syfte. Tuvalu var en plats dit man blev skickad av sin arbetsgivare. Jag hade under de senaste dagarna träffat några från USA som installerade en kabel, en arkitekt som sökte bidrag för att bygga mera ekologiska byggnader, en präst som var hitskickad av katolska kyrkan. Alla hade de ett syfte och en arbetsuppgift. De turister som kom hit var så få att ingen riktigt förstod vad de gjorde här.

I Tuvalu fanns inga resorts eller all-inclusive. Här fanns inga visa-kort, och det fanns inga mobiltelefoner. Det mesta var ganska oorganiserat, och det var därför jag hade åkte hit. För att ingen annan gjorde det, och innan landet sjönk ner i vattnet.

DE ÖVRIGA ÖARNA

Jag visste att de övriga öarna skilde sig från den tätbefolkade huvudön Fongafale. Jag lyckades hitta en man med en båt, och bokade honom för att ta mig till de åtminstone några av dem.

Vi åkte ut tidigt på morgonen, och jag insåg snabbt att det tog längre tid än väntat att komma till de olika öarna. Funafuti består av ett drygt trettiotal öar där flertalet av dem är obebodda. Några är förbjudna att besöka, då de är naturresvervat. Dessa utmärkte sig genom att ha enormt många fåglar.

Efter några timmar kom jag fram till ön Fualefeke. Här bodde det fem familjer. Det fanns inga bilar, inga vägar, ingen stress. Till skillnad från Fongafale så fanns här inga sopberg. Istället så slogs man av det kristallklara vattnet och de mäktiga sandstränderna. När man gick i vattnet längs stranden så rörde sig inte fiskarna. Jag var ensam på stranden, och fiskarna verkade inte ha några fiender. Detta var paradiset!

De som bodde här låg mest och sov. Det var vad man gjorde på dagarna i Tuvalu. Det var varmt. Man kopplade av. Det var bara några timmar från huvudön, men kontrasterna var enorma. Det var rent.

SÖDERHAVETS DR. JEKYLL OCH MR. HYDE

Tuvalu är en märklig plats. När vänner frågar mig vad jag tyckte om landet, så brukar jag säga att det var fascinerade, både på ett gott och ont. När jag visar bilder från Tuvalu så blir de flesta förundrade. De skiljer sig så mycket från varandra, att många undrar ifall de ens är från samma plats. Vissa är deprimerande med sopberg och smutsigt vatten, och andra är paradisliknande. Många tror att de är fotograferade på olika öar, men sanningen är att de ibland är fotograferade med bara några meters avstånd från varandra.

I en tid när fler och fler platser blir exploaterade, och det blir allt svårare att hitta länder som inte är fyllda med turiser och all inclusive-hotell, så är det befriande att komma till en plats som helt saknar turism. Att det fortfarnde finns länder i Söderhavet som inte har Hilton, kabel-tv och pannkakor till barnen. Det är just platser som dessa som ger minnen för livet.

Det är samtidigt deprimerande att upptäcka att vattnet är så förorenat att det inte längre går att bada i. Att befolkningen är helt ointresserade av att arbeta och föredrar att leva på bistånd. Att det inte finns någon infrastruktur, eftersom ingen egentligen bryr sig längre.

Kan man summera detta på ett positivt eller negativt sätt? Det vore fel. Tuvalu är väldigt mycket av de båda. Det är både paradislikt vackert och sorgligt deprimerande. Jag är fantastiskt glad över att ha haft förmånen att besöka Tuvalu. Men jag kommer nog inte att åka tillbaka …


N

Träffar: 2