Kokosöarna beskrivs ibland som Australiens Maldiverna, medan Julön utpekats som Australiens Galapagos. Två spektakulära resmål, halvvägs till Afrika, utanför Australiens västkust. Två paradis, och nästan inga turister.
Kokosöarna och Julön ligger i Indiska oceanen, och förvaltas gemensamt under namnet “Australian Indian Ocean Territories”. Båda “länderna” har egen landskod och egen toppdomän på internet, men ägs formellt av Australien.
En resa till Kokosöarna eller Julön är en resa utöver det vanliga. Två fascinerande platser på jorden som få besökt, och som dessutom är helt olika varandra.
FRÅN KOKOSÖARNA TILL JULÖN – OCH TILLBAKA
Det är lördag morgon, och jag befinner mig på Kokosöarnas internationella – och enda – flygplats. Den ligger på West Island, som också är Kokosöarnas huvudstad. Här bor uppskattningsvis 120 personer, och flygplatsens storlek är därefter. Ibland spelas det golf på landningsbanan. Kokosöarnas golfklubb påstår stolt att de är ensamma i världen om att ha en golfbana som korsar landningsbanan på en internationell flygplats.
Virgin Airlines, som är det enda flygbolag som fått tillåtelse av myndigheterna att landa på såväl Kokosöarna som Julön, kräver att man checkar in tre timmar innan avgång. Sedan förväntas man vänta, och hoppas att flyget kommer. Vilket faktiskt inte är någon självklarhet.
Flyget är försenat ett par timmar, men det är ingen som reagerar. Ett par timmars försening är goda nyheter. Ibland är det försenat ett par dagar. I värsta fall ett par veckor.
Jag hade en flygbiljett från Kokosöarna till Julön. Det är en flygresa på en och en halv timme. Planet kom till slut. Fyra timmar försenat. Men då blev jag informerad om att flyget till Julön var inställt på grund av dåligt väder.
Jag gick ombord, men fick istället flyga fyra timmar i motsatt riktning. Mot Perth i Australien. Nästa flyg till Julön, från Kokosöarna, skulle avgå först om en vecka. Om jag hade tur. Det går två flyg i veckan till Julön. Ett från Kokosöarna på lördagar, och ett från Perth på tisdagar. Så min plan var nu att försöka komma med på tisdagsplanet, från Perth till Julön.
När jag landar i Perth på lördagskvällen får jag veta att tisdagsflyget redan är fullbokat. Jag hittar ett hotell, och börjar ringa Virgin Australia. De säger att det är omöjligt att få plats på planet, och att jag istället ska återkomma senare. Jag blir snabbt informerad om att någon ersättning för att flyget är försenat kan jag glömma. De lovar att ta mig till Julön tids nog, och sedan är det upp till mig ifall jag vill följa med.
På måndagen tar jag ett extrainsatt flyg mellan Perth och Julön. Väl framme vid Julön blir alla på planet informerade om att de nu troligtvis inte kan landa. Orsaken är det dåliga vädret. Jag vet att öns flygplats tidigare beskrivits som den sjätte farligaste i världen. Men att det skulle vara så svårt att landa visste jag inte.
Efter en halvtimme i luften så lyckades flyget till slut landa. Nu är jag äntligen framme. Flyget dagen efter, på tisdagen, som var fullsatt, flög också till Julön men lyckades inte landa, och fick flyga alla tillbaka till Perth. Istället skulle de nu flyga på torsdagen i ett extrainsatt flyg, men som senare avbokades. Sedan i ett extrainsatt flyg på fredagen, som också avbokades.
Jag visste att jag nu landat på Julön, men hade ingen aning om hur länge jag skulle bli kvar. Jag hade en flygbiljett tillbaka på lördagen, men det flyget avbokades senare på grund av dåligt väder (trots att vädret var fantastiskt den dagen). Jag skulle nu istället flyga härifrån på söndagen. Jag checkade in allt bagage och väntade på flyget, som inte landade. På grund av dåligt väder, eller dålig sikt, eller vad de nu ansåg vara orsaken. Istället flög de vidare till Jakarta i Indonesien. Jag blev informerad om att komma tillbaka till flygplatsen om ett par timmar. Bagaget var fortfarande incheckat. Tre timmar senare blev jag informerad om att jag kunde hämta mitt bagage. Flyget valde att åka tillbaka direkt till Perth, utan att ens passera Julön. Nu skulle jag flyga hem på måndagen. I ett flyg som enligt flygbolaget inte var inställt, utan bara 48 timmar försenat. Men det ställdes också in.
Nu blev jag informerad om att jag skulle flyga på tisdagen. Men inte till Perth. Utan till Kokosöarna. Och därifrån, någon halvtimme eller timme senare, om jag hade tur, vidare till Perth. Där jag beräknades landa någon gång efter midnatt. Jag lyckades till slut komma med det flyget. Mitt anslutningsflyg som jag var inbokad på avgick redan på lördagskvällen. Nu var det onsdag morgon. Inga plan hade enligt Virgin Australia blivit avbokade. Mitt flyg vara bara något försenat.
Men jag hade tur. På det fullbokade flyget på tisdagen, som jag från början försökt komma med, fanns en grupp resenärer som skulle åka till Julön för en återträff. De hade alla vuxit upp på Julön, gått i skolan tillsammans. Vissa hade inte träffats på över 40 år. De hade rest från skilda platser i världen, som Indien, Singapore och Australien. Nu skulle de äntligen träffas igen. De hade bokat samma hotell, och även bokat olika restauranger på kvällarna. Under en veckas tid försökte de komma till Julön. Men ingen av dem landade någonsin. Vid ett tillfälle, på söndagen, tillbringade de istället närmare tio timmar i ett flygplan. Drygt fyra timmars flygresa till Julön, för att senare informeras om att planet inte kunde landa, och därför måste fortsätta till Jakarta i Indonesien för ytterligare bränsle, och sedan tillbaka hela vägen till Perth.
Flyget dagen innan, på lördagen, avbokades redan på torsdagen på grund av dåligt väder. Trots att alla väderprognoser visade att det skulle bli fantastiskt väder, och Julön den lördagen hade det bästa vädret på över en månad.
– Beslutet har inget med vädret att göra, men det kommer Virgin Australia aldrig att kunna erkänna eftersom de då riskerar att tvingas betala tillbaka pengarna, eller betala för vissa kunders boende under tiden, säger en av flygbolagets anställda, som önskade att få vara anonym.
Ingen ville med namn berätta vad som hänt, och ringde man till Virgin Australia så var svaret fortfarande att flyget var försenat på grund av dåligt väder. Trots att det gick att bevisa att det var fantastiskt väder, och flera australienska myndighetsplan landade på ön samma dag.
Lokalbefolkningen är frustrerade över situationen, men kan inte göra så mycket åt den. Julön anses ibland vara en del av Australien, ibland inte. Men det är i slutänden alltid Australien som bestämmer.
I Australien har myndigheterna beslutat att Virgin Australia ska ha ensamrätten att flyga till ön. Något som resulterat i att det blivit allt svårare att komma hit. Australien har samtidigt byggt en flyktingförläggning på Julön, mitt i djungeln, och är troligtvis enbart tacksamma för att inga journalister eller turister dyker upp här.
En tredjedel av Julön utgörs av en stor nationalpark. Turismen skulle kunna ha stor potential, men i dagsläget har Julön bara omkring 300 turister per år. Orsakerna till detta är flera.
Det är förhållandevis dyrt att flyga till Julön, även för de som är bosatta i Australien. Tidigare kostade de billigaste flygbiljetterna från Perth till Julön omkring 12 000 kronor. Idag kostar de knappt hälften. Om man bokar lång tid i förväg, och väljer “Economy Saver”. Business Class har aldrig existerat.
Men priset är ändå inte det största problemet. De flesta turister vill vara säkra på att de kommer fram till resmålet. Och kanske ännu viktigare, att de kan komma därifrån efteråt.
Men innan jag hamnade på Julön så landade jag på Kokosöarna. Den ögrupp som tillsammans med Julön utgör just “Australian Indian Ocean Territories”.
KOKOSÖARNA – AUSTRALIENS MALDIVERNA
Det finns inga femstjärniga hotell på Kokosöarna. Eller fyrstjärniga eller trestjärniga heller för den delen. Ögruppen saknar hotell. Kokosöarna är förvisso granne med exotiska resmål som Maldiverna, Seychellerna och Mauritius. Men på Kokosöarna bor det bara omkring 500 personer, och turismen är högst begränsad.
Jag hade bokat ett rum på ett av öns olika budgetboende. Men ett bra sådant. För de hade allt man behöver. Ägaren mötte mig på flygplatsen, och visade mig vägen till mitt rum. Vi korsade vägen utanför flygplatsen, vandrade någon minut, och sedan var vi framme.
Det hänger en rumsnyckel på insidan, men du behöver inte låsa. Ingen här låser dörren. Det finns även ett förvaringsskåp i rummet, en safety box, men den behöver du inte. Men du kan använda den om du vill.
– Jag har bokat bord på restaurangen. De stänger om en halvtimme, och det finns bara en restaurang på hela ön. Vill man äta där behöver man boka bord innan. De säljer ingen alkohol, men det finns en bar på flygplatsen. Där kan du handla alkohol, och ta med dig till restaurangen ifall du vill.
– Just det. Du hade bokat en bil också. Den står här bredvid. Den är öppen, och bilnyckeln sitter fast i bilen. Vi låser aldrig bilarna här, och lämnar alltid kvar bilnyckeln i bilen.
Ingen frågade ifall jag hade körkort. Jag behövde inte visa något kreditkort eller pass. Här litade man på alla. Det var som att resa tillbaka i tiden.
Restaurangen Tropika låg vid vattnet, bara några minuter från rummet. Hela “staden” låg några minuter från rummet. Utanför fanns en svart griffeltavla där man skrev upp sitt namn ifall man ville äta där på kvällen. De serverade en buffé varje kväll, mellan sex och åtta. Den kostade omkring 200 kronor, och även om jag normalt inte är så förtjust i bufféer, så var maten riktigt bra.
Men att det var den enda restaurangen på ön stämde inte riktigt. Det fanns några till. Sunday Pizza var en pizzeria, som förvisso bara var öppen på söndagar. Maxi’s by the Sea var ett café som börjat med “Pasta Nights” på onsdagar. Övriga kväller var det stängt. Men dagtid var det öppet de flesta dagarna i veckan. De hade öns bästa hamburgare. Åtminstone enligt reklamen. Vilket troligtvis var sant, då ingen annan erbjöd hamburgare på ön. De hade även öns bästa milkshake. Och bra kaffe. Och trevlig personal. Sedan så finns även Rasa Di Sayang som ligger på Home Island. Sista färjan dit går vid fyratiden på eftermiddagen. De har öppet en kväll i veckan.
På mitt rum fanns en lista över Kokosöarnas alla restauranger, caféer och affärer. Men det fanns aldrig några adresser. Ingen här använder adresser. Man angav inte ens på vilken ö något låg. Allt fanns på West Island, och i de få fall där något låg på Home Island, där majoriteten av befolkningen bor, så förväntades man förstå detta. De övriga öarna är obebodda.
Kokosöarna är en isolerad och ofta något bortglömd ögrupp. Få har hört talas om ögruppen. Ännu färre har besökt den. Kokosöarna ligger i Indiska oceanen, och det går endast att flyga hit från Perth i Australien. Eller Julön, där vissa flyg mellanlandar på vägen. Det går två flyg i veckan, om man har tur.
Ögruppen ägdes tidigare av Singapore, senare av Sri Lanka, för att 1955 slutligen bli ett externt australiskt territorium som administrerades under det något udda namnet “Cocos (Keeling) Islands”. Orsaken till att man valde att lägga en del av namnet inom parentes beror på att både Cocos Islands och Keeling Islands används som namn på ögruppen.
Namnet Keeling Islands kommer från att ögruppen upptäcktes 1609 av kapten William Keeling, medan Cocos Islands kommer från öns huvudsakliga verksamhet under många år; kokosplantagerna. En betydande del av invånarna är fortfarande av malajisk härkomst, och togs hit just för att arbeta på kokosplantagerna under 1800-talet.
Precis som Julön, så tillhör Kokosöarna idag Australien, men ändå inte. De som kommer till Kokosöarna för att söka uppehållstillstånd i Australien får automatiskt avslag, eftersom ögruppen, tillsammans med Julön, tillhör “Australian Indian Ocean Territories”. Ett område som inte riktigt är Australien, enligt Australien. Samtidigt har de “WA” (delstaten Western Australia) som postkod. Invånarna har rätt att rösta i Australien, och tillhör då territoriet Northern Territory (i en annan del av Australien), medan lagstiftningen oftast hanteras från huvudstaden Canberra (som tillhör territoriet Australian Capital Territory), med undantag för vissa lagar och regler som bestäms av den lokala myndigheten på Kokosöarna. Vill man flyga från Kokosöarna till Australien så räknas flygningen som en internationell flygning, och invånarna måste visa pass för att komma in i landet de formellt tillhör.
Resetidningen “Australian Traveller” beskrev 2015 ögruppen som “Australias secret Maldives”, och placerade Kokosöarna på 14:e plats i “100 amazing places you havent been to yet”. Ögruppen beskrivs som en plats man ogärna vill avslöja för allmänheten. Det är också mycket ovanligt att resetidningarna skriver om ögruppen. Om det däremot beror på att de inte vill berätta om Kokosöarna för allmänheten, och därmed behålla sin hemlighet, eller för att de inte hört talas om ögruppen, är dock oklart.
Kokosöarna är just det orörda paradis som ofta efterfrågas, men få faktiskt hört talas om. Kritvita stränder i överflöd, i kombination med ett turkost, kristallklart och ljummet vatten.
Kokosöarna består av 27 öar, men bara två av dem – West island och Home Island – är bebodda, och har tillsammans knappt 600 invånare.
West Island är ögruppens huvudstad, och har omkring 120 invånare. Centrum känns som en mindre “beach town” i Australien. Några minuters bilresa, och du är helt ensam. Vill du bli lämnad i fred, så är Kokosöarna en riktigt bra plats. Svenska mobiltelefoner fungerar inte. Kokosöarna har sitt eget mobilnät.
Under min tid på Kokosöarna stannade jag bilen vid flera av stränderna. Inga turister så långt ögat räcker. Sedan, plötsligt, så ser jag två turister. Det är så ovanligt att jag var tvungen att gå fram och prata med dem. De tyckte också att det var fascinerande. Att vara på en så vacker plats, och helt ensam.
I havet är det annorlunda. Här får man snabbt sällskap av nyfikna hajar. Det finns massor av haj här. De är ofta ganska ofarliga, men det finns även de man bör ha större respekt för. Senare på kvällen ser jag lekande delfiner i havet. En annan kväll kan jag vid solnedgången så hur en sköldpadda sticker upp huvudet. Sedan en sköldpadda till, och sedan ytterligare en sköldpadda.
Den som besöker Kokosöarna mellan juli och oktober rekommenderas att pröva kite- och vindsurfing. Dykning och snorkling är populärt, och det finns även möjlighet att boka utflykter till de obebodda öarna. Men glöm inte att de flesta av utflykterna bara arrangeras en gång i veckan, och kan bli fullbokade ifall det finns fler turister på ön. Även ifall just sannolikheten för detta känns ganska låg.
Den som planerar att resa hit rekommenderas att boka boendet lång tid innan, men bör samtidigt vara medveten om att det sällan finns någon möjlighet att avboka.
Det upprepas återkommande, när man bokar en resa till Kokosöarna, att man inte ska glömma bort att ha en reseförsäkring också. Detta rekommenderas gång på gång. Av både flygbolaget och av de som hyr ut boende. Det nämns inte närmare varför man bör ha det, utan bara att det nog är en bra idé.
Jag fick ingen information innan om att utcheckningen från mitt rum var klockan sju på morgonen. Det fick jag veta kvällen innan. Men vad ska jag göra så tidigt på morgonen? Utan ett rum? När det är 29 grader varmt varje dag, och mitt flyg inte avgick förrän långt senare? Lyckligtvis var alla så trevliga på Kokosöarna, att det inte upplevdes som något problem. Jag vandrade till Maxi’s by the Sea, drack en milkshake, och var lycklig. På eftermiddagen kom flyget. En halvtimme senare skulle jag landa på Julön. I kortbyxor och t-shirt. Nu landade jag istället i Perth. Halv tio på kvällen, en lördagskväll, i vad jag nu insåg var helt fel kläder.
Men Kokosöarna var fantastiskt!
JULÖN – AUSTRALIENS GALAPAGOS
Den årliga krabbmarschen har precis börjat, och flera av öns vägar har stängts av för att skydda krabborna från att bli överkörda. Den röda landkrabban är endemisk för Julön, och känd för sin årliga vandring. En gång om året lämnar de djungeln, och tar sig ner till havet för att fortplanta sig. Julön har endast 1500 invånare, men över 40 miljoner landkrabbor. Eller 120 miljoner, beroende på vem man frågar.
En stor del av Julön är tropisk regnskog, och två tredjedelar utgörs av en nationalpark. På grund av öns geografiskt isolerade läge, samt minimal mänsklig påverkan, förekommer här en stor andel endemiska växter och djurarter.
Visits: 68
